Nu ringde Com Hem också och krängde på mig en jävla hemtelefon. Vad ska jag med en sådan till? Jag vet inte ens var mitt telefonjack sitter. Det är tur man kan sin distansavtalslag (tack Herre)

Min pappa ringer. Det innebär alltid samma sak. Jag svarar. Det är tyst. Jag säger "hallåååå?". Det är tyst. Eller inte tyst, man hör att någon kör bil. Jag avvaktar ännu en sekund. Pappa säger "Vänta lite!" Och sedan följer ett massa fibbel innan pappa börjar svära över sitt headset.

Okej. Dagen innan tentan, jag har varit hos Sara och intalat mig själv att jag har koll på läget. Läst igenom ELLE, skrivit en önskelista till jul och varit och tränat i 1,5 timme. Kvällen innan tentan ska jag spendera som jag alltid spenderar kvällar innan tentor. I min soffa. Jag ska se Forgetting Sarah Marshall och äta Bregott Havssalt (kärlek i burk!).

Loe for president.

Igår plockade jag ut "Naiv.Super" ur bokhyllan. Den visade sig handla om en tjugofemårings ålders/identitetskris samt lite sökande på sammanhang (och en del matnyttig kunskap om atomklockor). Så fruktansvärt passande.

Man ska gilla läget

Mitt hår är så slitet att jag inte kan dra en hand genom det utan att fastna på upprepade ställen. Mitt golv är täckt av knäckebrödsmulor jag inte orkar dammsuga upp och mitt köksbord är överröst av finanspapper jag inte förstår och intekpapper jag totalt ignorerar. Jag har världens åldersnoja över att min nolla ska bli en etta. Jag vill verkligen inte bli tjugoett och jag har fortfarande inte den blekaste aning om vem jag är eller vad jag står för. Jag har inte ens bestämt mig för om jag tycker bäst om löskokt eller hårdkokt ägg liksom. Det råder med andra ord total förvirring på den fronten.

Det hela har lett till att jag går runt och plågar min omgivning med min existensiella ångest. (Jag ringde hem till mamma och gnällde lite om livsval och veta vad man vill. Hon sa: Håll käften, jag är 47 och vet fortfarande inte vad jag vill. Det hjälpte mig inte.) Det är oktober, svinkallt och jag måste verkligen ta tag i min träning nu om jag inte ska satsa på att bli överviktig till jul (hmm..kanske en plan?)

Som ni ser. Livet hade med all rätt kunnat vara piss. Jag har massor att saker att basera höstdepression och dåligt humör på. Fast nu är det inte det. Livet är bra. Imorgon ska jag boka en klipptid, ikväll ska jag dammsuga och nu ska jag förstå finansen och åtminstone erkänna inteksen existens. På onsdag kanske jag kan ta itu med det där om vem jag är.

Svenska hollywoodfruar - The best of (cocoboi.blogg.se)

Sorgen är total när det sista avsnittet kablas ut ikväll...

Idag är första riktiga dagen på tentaplugget. Jag vaknade av att någon dunkade upp en byggnadsställning utanför mitt fönster. Och började banka utav helvete. När jag motvilligt drog mig upp ur sängen och slängde mörka blickar ut genom fönstret så knackade helt plötsligt en byggarbetare på och undrade om han fick använda min kontakt. Vad säger man då liksom? inte nej i alla fall så där fick jag sitta med öpppet fönster och en lyssna till en slagborr medan jag åt frukost. Nu har de paus.

Next up: boobies

Här sitter jag med vänsterbenet i bandagerat högläge. Det är första gången jag har ett bandage på någon kroppsdel överhuvudtaget. Nu kanske ni undrar varför? Det hade varit sjukt coolt att kunna säga att jag var med i en våldsam fight där jag räddade ett spädbarn undan kidnappning och fick hela benet uppskuret på kuppen. Att läkarna stod med bekymrade miner i en ring och viskade "amputering?" till varandra men slutligen lyckades få ihop det hela. Men så är det inte.

Jag har gjort min första skönhetsoperation. Det tog en timme och utfördes av en läkare med den sjukaste överkamningen jag någonsin har sett. Efter det låg jag och var lite narkoshög i ett rum och åt mackor med saft. Det var rätt så nice. Och nu ska jag ha bandage i två dagar. Inte alls lika häftigt.

Dock funderar jag över vad som ska bli mitt nästa steg. Ni vet, de säger ju att man lätt blir beroende av sådana här förskönande ingrepp. Snart kommer jag trippande med plutläpp, kattögon och stenhårda DD-kupor. Vänta bara.

(nu måste jag ut och valla benet. två timmar ska jag gå idag för att inte få blodpropp. Det vill man ju inte ha.)

Jag är så inte mogen för pressveck.

Det här hade ju kunnat bli en skitcool bild på oss i kostym. Om jag inte hade fått en ögonblicks ingivelse och bestämt mig för att springa, gapa och göra ngt sjukt knäppt med min tunga. Annars. Skitcoolt.

Handywoman

Alltså. Helvete. Idag är en sådan dag då jag tror att jag ska hinna med skitmycket men hittills bara klarat mig igenom fyra uppgifter på myfinancelab. Och ingen pollett trillar ner idag heller. Istället bestämde jag mig för att spika upp mina tavlor som legat inramade i en hög på golvet sen i måndags.

Egentligen hade jag kunnat vänta på att pappa kommer nästa tisdag men jag tänkte att jag fan snart är 21 och det vore väl rent ut sagt pinsamt om jag inte klarar av att spika upp fem tavlor. På rad.

Resultatet blev att jag är rätt så pinsam och att jag nu har fem krokar i min väg som sitter som berg. Och taveljävlarna hänger snett som fan. Trots att jag skulle måtta raka linjer med laserpass och allt. Helvete.

Fan.

VEM VET MEST?

Kan ju börja med att berätta att jag snart ska kicka igång min långa tv-karriär. Då jag är en person som fick TP med modersmjölken så tackade jag givetvis ett hejdundrande ja när de ringde och frågade om jag ville vara med i "Vem Vet Mest!" (ganska lame frågeprogram på svt där jag inte tror man kan vinna något annat än äran...) Min bror lät mig få veta att jag inte längre får kalla mig en del av familjen om jag inte vinner. Pressure is on. Känner mycket hellre för att plugga preussiska kriget än typ...ja, något annat som jag borde plugga.

IN I FASEN

Jag har inte dött. Jag har inte fått mina fingrar avhuggna och spenderat de senaste tio dagarna med att öva upp mig i att skriva med tårna. Nej. Jag har egentligen ingen ursäkt.

Men jag har hamnat ur fas på så många olika nivåer att det är lite skrattretande. Jag har inte tvättat på säkert tjugo dagar = inga kläder = ur tvättfas. Jag har inte pluggat sen uppskattningsvis början av juni = kan ingenting om CAPM, är överlag ganska ointresserad av CAPM men känner mig lite småstressad över denna okunskap och ointresse= ur pluggfas. Jag har inte tränat regelbundet sen typ juni = degig mage = ur träningsfas. SUCK. Men värst av allt. Jag är helt ur bloggfas.

Men idag har jag tagit tag i livet. Jag har bokat tvättid. Jag har läst hela kapitel 14 i finansboken (som förvisso inte handlade om CAPM men vafan). Jag har vrålstädat mitt kök trots att jag egentligen inte låg ur städfas. Det gjorde jag mest för att slippa plugga mer. Jag har inte tränat men planerar att göra det imorgon och. JAG BLOGGAR.

Fångsten av en Freegan

Att Ica är scen för högst bisarra små incidenter och personligheter är ju ingen nyhet. Denna helg uppenbarades två nya.

Först ut är melonkillen. För att höja stämningen något under helgerna / få våra kunder att köpa sinnessjukt mycket melon, så brukar vi bjuda på smakprov. Det är allt från Galia till Cantaloupe. Ni förstår själva det massiva utbudet. Varannan helg grön melon, varannan helg orange melon. Melonkillen är en man någonstans mellan 25-48 (= gay = fett svårt att bedömma ålder) Varje gång han kommer in så pausar han vid melonfatet. Där står han sedan i tio minuter och äter. Äter, äter och äter. Utan att skämmas överhuvudtaget kränger han i sig halva bjudfatet innan han mätt och belåten tar itu med dagens handling. (Han köper aldrig någon melon!)

Nästa är om möjligt ännu mer sjukt. Alltså jag har stora problem med mängden fullt ätduglig mat vi slänger varje dag. Dagsgammalt bröd, kött som går ut imorgon och helt prima livsmedel som råkar sakna en etikett. Det hela bottnar givetvis i kundernas kräsenhet. Man köper inte en banan med fläckar, vilket leder till att alla fläckiga bananer blir ännu fläckigare tills de ruttnar och slängs. Så jag kan ju lika gärna bespara mig mödan och slänga bananerna redan när de blivit lite stötta. Ungefär så går tänket.

Med det sagt så vet jag ändå inte riktigt hur jag ska förhålla mig till sopletare. Ica ligger vägg i vägg med ett hotell som vi delar soprum med (detta härliga utrymme där en sekunds vistelse innebär en sekund för mycket). Igår kom jag ut på lagret för att se en av hotellets städerskor stå och granska några (obs, mögliga!) paprikor jag precis hade slängt. Helt oblygt kastade hon sig sedan återigen ner i soptunnan (obs! stört äcklig!) i jakt på nya fynd.

Jag blev chockad. Oprah har ju pratat om freeganer men inte kunde jag tro att den här beskedliga hotellstäderskan var en av dem. "Vad gör du?" frågade jag. Hon sprang. Idag när jag kom ut så hittade jag en liten påse i ena hörnet fylld med äckliga stjälkselleris jag precis slängt ut (annan reflektion; vad lagar man av åtta stycken stjälkselleris liksom?) Det står alltså klart. Vi har en freegan in the building!

(Det sorgliga i alltihop är dock att hon antagligen inte alls letar sopmat av idealistiska skäl..)

Ibland blir man så där jävligt förbannad. Folk gör irrationella saker när de är förbannade, för att ge uttryck för sin ilska. De smäller knytnävar genom dörrar, krossar porslin mot huvudet och skriker sig röda. När jag blir pissigt förbannad så gråter jag. Jättemycket. Så nu har jag vattenbrist.

Fan ta världen.

Jag såg precis ett avsnitt av Lyxfällan (alltså tv3 play! Varför har jag inte upptäckt detta innan? Jag som gick runt och funderade på att skaffa digitaltv för att ha något att göra mörka vinterkvällar. Men nu löste ju tv3 play alla mina problem!) Det gjorde mig lite rädd. Jag brukar ju spendera vardagen med att i så stor utsträckning som möjligt ignorera allt vad vardagsekonomi heter. Den tjugofemte varje månad loggar jag in på banken och suckar förnöjt över mitt saldo. Den artonde varje månad loggar jag in igen för att se varför kortet bouncade på 13,50. (Alltså jag har börjat sluta tycka att det är pinsamt. Ser inte det som ett direkt framsteg...)

Hur som helst så gjorde Lyxfällan mig rädd på riktigt. Så nu har jag suttit i en timme och styrt upp ett stört snyggt budgetark i Excel för mig själv. Jag blir nästan lite glad bara jag tittar på det. Nu jävlar ska här täppas till hål. Det känns bra.

Hejdå.

Min bror ringde mitt under idol för att berätta ett skämt. Han kände inte att hans humor riktigt fick den uppskattning som den var värd hemma. Så därför satte han sitt hopp till mig och min välutvecklade humor.

Katt åt engelsk hund. Dog.

Jag skrattade så jag grät.

Mest för att han ringer för att berätta något sådant.