20 frågor

Jag och Richard leker den oskyldiga och ganska barnsliga leken 20 frågor (hur många bilfärder har man inte dödat med den liksom?) Jag börjar och tänker på Heidi Klum. Det visar sig att Richard inte har en aning om vem denna internationella supermodell är. Han blir bitter.

Richard tänker på en jättesvår. Jag tar Rosa Parks på fråga tretton trots att han medvetet försökt misleda mig med oriktiga fakta angående hennes död. Jag tänker på Clint Eastwood och Richard lyckas fortfarande inte. Han blir mer bitter.

Richard tänker. Jag erkänner mig besegrad. Vem tänker han på? Jo. Ratko Mladic.

Tvålaxtio

Jaha. Första januari tvåtusentio. Och slutet på det första deceniumet jag faktiskt kommer ihåg i sin helhet är ett faktum. Tio år där jag hunnit flytta till Malmö, ta studenten, flytta från Malmö och börja universitetet. Pretty much it. Men ändå, så här stor trodde man ju egentligen aldrig att man skulle bli när man sippade sin första öl på en random skolgård. Hur som helst så är ju den första dagen på året vigd åt lite självreflektion. Har jag egentligen åstadkommit något alls detta år eller har det bara varit totalt slöseri med tid? Denna djupgående undersökning tar sin början i Chamonix och avslutas på Skansen.

Januari

"När vindarna viskar mitt namn" - Klassisk låt av Roger Pontare

Amanda på årets första skumparty...

Tentaklara och glada, ungefär som hundra kalvar på grönbete, begav sig 1/3 av min årskurs till Chamonix. Årets första utmaning uppenbarade sig med stormsteg då jag inte kan åka skidor. Det kan jag fortfarande inte. Rebecca fick en stas i benet, Sara bjöd på pulversoppbuffé och Amanda hoppade upp okristligt tidigt varje dag med glada tillrop á la "Nu ska vi åka skidor alla glada tjejer!" Jag stakade mig fram i pisten och fick in snö innanför (och mellan) alla lager kläder. Halva semestern tillbringades i franska alperna och halva någonstans på den serbiska landsbygden.

Resterande tre veckor av januari sög. Summa summarum; Tre Toasts.

Februari

"Långa Nätter" - Melissa Horn

Det enda som gjorde mig glad i februari var mina två klänningskap. En á la Carrie i Paris...

Och en som, hör och häpna, var röd.

Jag minns inte så mycket av februari förutom att jag bloggade ofantligt mycket. Och spelade ännu mer Spindelharpan. Det var mörkt, det var grått, det var kallt - det var tråkigt. Tråkigast av allt var excelkursen. Handelsdagarna kom som en liten ljusglimt men försvann snabbt igen. På Alla Hjärtans Dag hängde det en ros på min dörr. Den var från Swedbank. Det säger ungefär allt om februari. Ingen (0) jävla toast.

Mars

"Att angöra en brygga" - Monica Zetterlund

Och jag hade med mig en vinterjacka...

Innan man hinner vända ryggen till kurslitteraturen är det tenatperiod igen. Suck. Jag upptäckte Sharonfrukter och Twilight. Jag flydde Sverige för ett vårigt London med två bästa vänner. Några av vårens bättre dagar. Litet minus att mitt kort blev stulet och skimmat. Ändå en helt okej månad. Tre Toasts.

April

"Icas egna varor"

Bilden som är så dålig att den nästan är bra.

Jag har absolut ingen aning om vad jag gjorde i april. Jag sprang Brunnsviken runt. Något som resulterade i att min ena tånagel var blå till november. Handelsdagskommittén bildades. Ja. Det var nog det enda av beståeende karaktär som hände i april. Antagligen så jobbade jag hela månaden. Vid närmare eftertanke var det exakt vad jag gjorde. Åtminstone på Valborg. Jag är fortfarande bitter. I slutet av månaden blev man återigen påmind om hur bra livet är och att man borde leva det fullt ut. Två och en halv toast. Mest för att jag inte minns någonting.

Maj

"Nöjd" - Veronica Maggio

Norska, klockan är typ 19.00

I maj började jag få lite hopp om livet igen. Det blev äntligen vår i Stockholm och jag spenderade samtliga föreläsningstimmar med att spela quadrapop. Sveriges hårda förlust i Eurovision var ett hårt slag och jag verkar också ha börjat tentaplugga i oroväckande god tid inför tentorna (känner jag åtminstone nu när det är två veckor kvar och jag fortfarande ligger på noll pluggtimmar...) Tjaa, återigen blir det en ganska menlös trea. När vi nu börjar närma oss halvårsskiftet har 2009 en bra bit upp till toppen.

Juni

"Studentsången" - tondöv bror.

Ungefär hela Eriks handbollslag

Något övertaggad

Linnéa var dagens sötaste student

HDK 2010 tog över rodret ute i skärgården

Sommarfest i ravetema

Äntligen börjar det hända grejer! Erik och Linnéa tog studenten och jag hamnade körandes på en enkelriktad cykelväg med hela bilen full av berusade studenter. HDK tog sig ut till Ålö där vi grillade hamburgare till ett helt kompani (Janback). Jocke föll i sjön och Hampus fattade tycke för Amandas mammas femtioårspresent. Därefter var det sommarfest och helt plötsligt hägrade sommarlov. MJ dog och jag var nere i Malmö där igelkottar höll dagliga sexorgies på vår terass. En mycket bra månad. Fyra toasts.

Juli

Back to the 80's - Aqua/Tystnad

Någonting jag kallar fyra vänner i ett kök.

Amanda på årets andra skumparty

Besök i Stockholm som egentligen gick ut på att vi åt konstant och levde fyra personer på 30 kvadrat. Men det var mycket trevligt. Efter det blev det Palma där jag möttes av en chokladbrun Amanda. Så att jämföra bränna blev det aldrig tal om. Vi blandade fruktiga drinkar (efter ett visst missförstånd med mixern), åt skinka och pistagenötter, utnyttjade alla fördelar man kan få som blondin, frågade efter tamponger när vi ville ha frimärken och besökte Magaluf och blev förfärade. Dessutom blev vi bestulna på två styck nektariner, min mobil och min ipod. Low point. Trots det kirrar juli in hela fyra och en halv toast.

Augusti

Riverside/ I Gotta Feeling/Praying for the weekend/Rap das armas

Särbild, första introdagen.

Rebusjakten som kycklingar

Vi utnyttjade våra Magaluftröjor och gick på Miamipub. (Oklar romare..)

Småttingresan gick i djungeltema

Här har vi årets bästa månad. Alla är bruna och fräscha. Småttingarna är förvirrade, lite smårädda men hittar snabbt sin plats i Handelspub. Augusti innebar mest av allt småttingförälder. Rollen som innebär att man ser sig själv rulla hem en kundvagn med sprit till sin etta. Att man dagen efter vaknar av pizzalukten och hittar öl i kökslådorna. Såg Coldplay på stadion. Åkte runt på ett flak, helt plaskvåt, och skrek KTH i tolv timmar. När jag kom hem stod min bästa vän och väntade med färdiglagad middag. Så ska man ha det. Augusti präglas fan bara av glädje och förväntan. Avslutade hela kalaset med Småttingresan och en bättre sittning. FEM VÄLROSTADE TOASTS MED BREGOTT HAVSSALT! MMM!

September

Klassisk musik spelad av Adam och Robin på norskt hostel.

Cirkusrummet, 11 September

På väg till Oslos arbetsmarknadsmässa. 5/6 av bilden är snygga. Den sista verkar lida av lätt cpstörning.

Adam i utsläppt hår. Årets bild.

Hwetten

September var också en hyfsat aktiv månad. Jag blir nästan trött när jag tänker på det. Handels hundraårsjubileum firades med stor fest på Münchenbryggeriet. Det hela innebar 24 timmars arbete men vi drog bästa lotten då vi slapp vara kroppsmålade och hoppade runt i korsett och cancankjol hela kvällen. Oklarast var nog hästsponsen som kom från fel företag. Popcornen var en hit, men bäst var nattkorven. En mycket bra kväll - skulle det visa sig. HDK började typ arbeta på riktigt och kickade igång hösten med Oslo. Där bodde vi i knarkkvarteren ("det är billigt") och i Fritzlkällare. Alla kollade på oss när vi kom ner i kostym dagen därpå. Karro fick sig en chock. Dagen därpå var det Hwetten. Och så ska vi inte glömma Svenska Hollywoodfruar, denna ljuspunkt i vardagen! Fyra mackor blir det även här.

Oktober

Flickan och Kråkan - Mikael Wiehe

Business in daylight

Boyband at night

I oktober tror jag att jag tog tag i livet och pluggade. Jag slutade åtminstone blogga och mitt korttidsminne är inte vad det en gång var. Så jag vet faktiskt inte direkt vad jag gjorde. Jag blev officiellt inte singel (även om det inte syns på facebook) och ja, spenderade nog mest månaden med att vara osingel. Efter tentorna blev det en högst oväntad trip till London och en vecka i kostym. Karros kvitto från primark matchade nästan Rose-Maries från Ullared. Livliga diskussioner angående hårfön/hårtork uppstod. "Jag vill inte identifiera mig med att vara en man som fönar mitt hår" Fyra toasts

November

Don't Stop Believin - Journey

Jag blev tjugoett. Det blev mörkt. Vi vann KPMG Case Competition. Vi åkte till Göteborg med ca trettio sekunders marginal. Det var nog alles i november. Har varit med om bättre månader. Tre skalkar.

December

Little Drummer Boy

KPMG Case Competition

Jag hatade att hoppa bock i skolan...

Richard bålar jacka

Sista månaden på året började med en höjdarweekend i Lund och avslutas med julfirande i Malmö. Därimellan har det hunnit snöa ordentligt i Stockholm, ätits mängder med lussebullar och sett allt "Paradise Hotel"-material som finns att se. Min sista helg gick vi på skansen och knaprade vildsvinskorv och hjortronsylt för att verkligen få in julstämningen. Vi blev lite riggade att köpa en jämtländsk getost för hundra pix. Julen i Malmö har inneburit barmark och pusselbyggande. Överlag en mycket bra månad. Fem av fem möjliga.

Så allt som allt blev 2009 helt okej. Det som första halvåret missade hämtade sista halvåret hem så vi slutar på någon slags status quo. Inga revolutionerande händelser och inga stora sorger. Nu orkar jag inte reflektera mer, nu ska jag bygga klart pusseleleändet och se på Ivanhoe!

3000 bitar är många bitar.

Min pappa fick ett pussel i julklapp. På 3000 bitar, föreställandes en gammal världskarta. I ett rastlöst ögonblick på julaftons kväll sa jag; "Ska vi inte lägga pusslet, det kan inte vara så svårt på den här biten står det ju klart och tydligt Peru!" Pappa, som överlag är en ganska fixig och trixig person som gillar korsord och pussel sa ja.

Sen dess har vi pusslat. Och pusslat och pusslat. För det visade sig att det finns mer i världen än Peru. Och jävligt mycket av det är ospecifierad rysk mark. Eller hav. Bara på julafton hann vi med sju aktiva pusseltimmar. På juldagen pusslade jag från klockan 10.00-19.30. Igår hann jag med fem timmar till. Idag har jag pusselförbud fram till klockan sex. Idag måste jag ta tag i livet och söka sommarjobb och andra väsentligheter. Fast helst av allt vill jag få gå ner och bli klar med polcirkeln.Det är jobbigt att vara stor.

Kråkis kalla jul

Vi har en döende kråka på tomten. Mina bröder har döpt honom till Kråkis. Det är mycket synd om kråkis. Han kan inte flyga. Stapplande hoppar han fram för att sedan parkera sig under vårt fågelbord. Där sitter han sedan och äter upp de frön som råkar trilla ner på marken. På kvällarna hoppar han undan för att inte bli middag åt kvarterets katter.

Jag är väldigt tagen av Kråkis livsöde. Jag tycker att pappa ska ta in honom i värmen och spjäla upp hans vinge. Vårda honom ömt medan vingfrakturen läker och någon gång i vår släppa honom fri med tårar i ögonen. "Flyg, Kråkis, Flyg!" Pappa tycker inte alls om idén att släppa in en kråka i vårt hem och han påstår att han inte alls kan spjäla kråkvingar. Erik tycker vi ska skjuta kråkan med hagelgevär alternativt slänga över honom till grannen. Han är inte lika illa berörd av den stackars döende fågeln som jag.

Dan före dan före dopparedan

Jag lämnade ju er i något av en cliffhanger. Jag kan ju börja med att berätta att vi blev vänner igen och bestämde oss för att skylla allt på spelets kvalitet.

På lördagen bestämde sig jag och Richard att trotsa kylan och bege oss till Skansen för att smaka på typ hundra olika sorters vildsvinskorvar och mystiska syltar. Dagens bästa köp var lätt mina röda lovikavantar. Dagens sämsta definitivt Richards illoranga Havtornsdryck. Dagens utmaning bestod i att ta sig upp på dalahästen. Någonting som resulterade i ett par håliga byxor. Kort och gott så var det andra gången som jag var glad att min jacka går ner över rumpan.

Idag gick jag upp vid sex för att ta tåget ner till Malmö. Redan innan vi nått Norrköping har vi lyckats bli 37 minuter försenade. Jag undrar alltid hur SJ lyckas. Jag fick bästa platsen längst fram i tåget. Mitt emot en glad barnfamilj och framför ett halvdövt pensionärspar. Framme i loket var det party på full volym och lille Erland (stackars barn) envisades med att suga på min dator. Den döva mannen kallade lokföraren för pilot under hela resan. Ja. Så är det att åka tåg.

Just nu är jag hänvisad till min dator. Jag har inte ens friheten av att stänga av och gå och lägga mig för där ligger en sur pojkvän. Vi har spelat Geni och stämnigen är minst sagt spänd. I början hade jag åtminstone rummet och Richard fick stanna i köket men av någon anledning kände han sedan att det var helt okej att klampa in på mitt revir. Utan ett ord la han sig i MIN säng, vinklade MIN tv för att bättre kunna se en två timmar lång film som han just satte på. Jag är fruktansvärt trött men jag vägrar vara den som pratar först. Så nu ska jag kicka igång ett Bejeweledmarathon. Jag tror inte sällskapsspel är vår grej.

Kampen om Kudden

Det har sakta men säkert kommit till allmän kännedom att jag sällan sover ensam numera. Något jag tycker är positivt ur många aspekter. Utom möjligtvis kuddaspekten. Alla vet att en bra kudde är vital för en god sömn. Alla utom Richard som gått och inhandlat en (observera EN styck!) kudde med uppskattad tjocklek på två cm. Inte mycket till ergonomiskt nackstöd där inte. Som han dessutom tvingas vika dubbelvikt för att kunna sova. Summa summarum urusel investering. På senare tid har han dock utökat kuddutbudet med en normalstor variant. Vilket ju i och för sig får anses som ett steg i rätt riktning, men den ojämna kuddkvaliteten leder till ständiga argumentationer (det är min kudde vs jag är gäst) och brutala slagsmål (vilket blir en kamp på liv och död då vi befinner oss två meter upp i luften).

Hur som helst. På senare tid har den här kuddfascinationen även förflyttats över till min lya. Jag har fyra (4) helt normalstora kuddar för att säkerhetsställa en bra komfort för samtliga övernattandes. Men jag råkar ha en favorit. En helt subjektiv bedömning som egentligen är ganska oväsentlig för alla utom för Richard. Som ren hämndaktion försöker han nu hela tiden lägga beslag på min favvokudde istället för att nöja sig med de två jag har tilldelat honom. Med fula knep och tricks tvingas jag att vakta kudden med mitt liv som insats. Ibland blir det bråk (också ganska spännande då vi befinner oss uppskattningsvis 1.20 upp i luften, det gör ju ändå ont att trilla ner.) Igår sjönk han lägre än jag någonsin kunnat ana.

Jag: ”Nej för fan! Inte min kudde! Du har din egen!! LÅT BLI!”
Richard: ”Okej då.” släpper taget om kudden och ger sig förvånansvärt lätt. Jag drar en lättnadens suck och försöker återgå till min REM-sömn. Ett lurigt flin sprider sig snart på min vänstra sida och ganska tyst konstaterar han:”I sådana här lägen är det högst fördelaktigt att jag bytte kuddarna när du var på toaletten.”
Chockad över hans osportsliga uppträdande låg jag sömnlös i flera timmar. Kuddkampen går vidare…

Nu ringde Com Hem också och krängde på mig en jävla hemtelefon. Vad ska jag med en sådan till? Jag vet inte ens var mitt telefonjack sitter. Det är tur man kan sin distansavtalslag (tack Herre)

Min pappa ringer. Det innebär alltid samma sak. Jag svarar. Det är tyst. Jag säger "hallåååå?". Det är tyst. Eller inte tyst, man hör att någon kör bil. Jag avvaktar ännu en sekund. Pappa säger "Vänta lite!" Och sedan följer ett massa fibbel innan pappa börjar svära över sitt headset.

Okej. Dagen innan tentan, jag har varit hos Sara och intalat mig själv att jag har koll på läget. Läst igenom ELLE, skrivit en önskelista till jul och varit och tränat i 1,5 timme. Kvällen innan tentan ska jag spendera som jag alltid spenderar kvällar innan tentor. I min soffa. Jag ska se Forgetting Sarah Marshall och äta Bregott Havssalt (kärlek i burk!).

Loe for president.

Igår plockade jag ut "Naiv.Super" ur bokhyllan. Den visade sig handla om en tjugofemårings ålders/identitetskris samt lite sökande på sammanhang (och en del matnyttig kunskap om atomklockor). Så fruktansvärt passande.

Man ska gilla läget

Mitt hår är så slitet att jag inte kan dra en hand genom det utan att fastna på upprepade ställen. Mitt golv är täckt av knäckebrödsmulor jag inte orkar dammsuga upp och mitt köksbord är överröst av finanspapper jag inte förstår och intekpapper jag totalt ignorerar. Jag har världens åldersnoja över att min nolla ska bli en etta. Jag vill verkligen inte bli tjugoett och jag har fortfarande inte den blekaste aning om vem jag är eller vad jag står för. Jag har inte ens bestämt mig för om jag tycker bäst om löskokt eller hårdkokt ägg liksom. Det råder med andra ord total förvirring på den fronten.

Det hela har lett till att jag går runt och plågar min omgivning med min existensiella ångest. (Jag ringde hem till mamma och gnällde lite om livsval och veta vad man vill. Hon sa: Håll käften, jag är 47 och vet fortfarande inte vad jag vill. Det hjälpte mig inte.) Det är oktober, svinkallt och jag måste verkligen ta tag i min träning nu om jag inte ska satsa på att bli överviktig till jul (hmm..kanske en plan?)

Som ni ser. Livet hade med all rätt kunnat vara piss. Jag har massor att saker att basera höstdepression och dåligt humör på. Fast nu är det inte det. Livet är bra. Imorgon ska jag boka en klipptid, ikväll ska jag dammsuga och nu ska jag förstå finansen och åtminstone erkänna inteksen existens. På onsdag kanske jag kan ta itu med det där om vem jag är.

Svenska hollywoodfruar - The best of (cocoboi.blogg.se)

Sorgen är total när det sista avsnittet kablas ut ikväll...

Idag är första riktiga dagen på tentaplugget. Jag vaknade av att någon dunkade upp en byggnadsställning utanför mitt fönster. Och började banka utav helvete. När jag motvilligt drog mig upp ur sängen och slängde mörka blickar ut genom fönstret så knackade helt plötsligt en byggarbetare på och undrade om han fick använda min kontakt. Vad säger man då liksom? inte nej i alla fall så där fick jag sitta med öpppet fönster och en lyssna till en slagborr medan jag åt frukost. Nu har de paus.

Next up: boobies

Här sitter jag med vänsterbenet i bandagerat högläge. Det är första gången jag har ett bandage på någon kroppsdel överhuvudtaget. Nu kanske ni undrar varför? Det hade varit sjukt coolt att kunna säga att jag var med i en våldsam fight där jag räddade ett spädbarn undan kidnappning och fick hela benet uppskuret på kuppen. Att läkarna stod med bekymrade miner i en ring och viskade "amputering?" till varandra men slutligen lyckades få ihop det hela. Men så är det inte.

Jag har gjort min första skönhetsoperation. Det tog en timme och utfördes av en läkare med den sjukaste överkamningen jag någonsin har sett. Efter det låg jag och var lite narkoshög i ett rum och åt mackor med saft. Det var rätt så nice. Och nu ska jag ha bandage i två dagar. Inte alls lika häftigt.

Dock funderar jag över vad som ska bli mitt nästa steg. Ni vet, de säger ju att man lätt blir beroende av sådana här förskönande ingrepp. Snart kommer jag trippande med plutläpp, kattögon och stenhårda DD-kupor. Vänta bara.

(nu måste jag ut och valla benet. två timmar ska jag gå idag för att inte få blodpropp. Det vill man ju inte ha.)

Jag är så inte mogen för pressveck.

Det här hade ju kunnat bli en skitcool bild på oss i kostym. Om jag inte hade fått en ögonblicks ingivelse och bestämt mig för att springa, gapa och göra ngt sjukt knäppt med min tunga. Annars. Skitcoolt.